Min stora lilla V blev tio år och fick till sin egen stora förvåning
sina hett efterlängtade hål i öronen.
Strängmamman ville vänta några år till men gav efter för pappans goda överraskningsidé.
*
Här den text som jag i min härliga enfald trodde jag skulle kunna läsa obehindrat för henne på dopet. (Tänk att jag fick mitt första barn på nittonhundratalet.)
Jag gråter fortfarande av den.
*
Är det sant att jag håller ett barn på min arm
och ser mig själv i dess blick
att fjärdarna blixtra och jorden är varm
och himlen utan en prick?
Vad är det för tid, vad är det för år
vem är jag, vad bär jag för namn?
Du skrattande knyte med solblekt hår,
hur fick jag dig i min famn?
Jag lever, jag lever!
På jorden jag står.
Var har jag varit förut?
Jag väntade visst i miljoner år
på denna enda minut.
// Erik Lindorm
4 comments:
Åh så vackert, kan tänka mig att det var med tårar och gråtmild röst som du försökte läsa... Fick tre barn på nittonhundratalet och hoppsan vad det lät gammalt....-95,-98 och -99 och jisses vad produktiv jag var!
Ha en härligt solig dag!
Kramkram
:)
Sol till dig!
*
Åh den är så fin! Läste den på min sons namngivning för nåt år sedan och jag minns det som igår!
det er en fantastisk smuk tekst. og hvor passer den bare helt perfekt til en daab. og til den foelelse det er at faa et barn for foerste gang - haaber mit danske er ok :)
Post a Comment