Du bleka, höga höst, du är mig kär! I ditt lätta dis jag tycker mig skymta de första trevande aningarnas tid. Du återkallar i mitt sinne ljusets morgon, då solen kämpade för att genombryta dunklet, gryningens timmar, då strävandets blomma, ännu sluten tätt i sin knopp, svällde av underbara safter. Därför är du mig kär, svala, drömmande, disiga höst!/ K. Boye
No comments:
Post a Comment