NÄR STUNDENS LYCKA SKALL OMVANDLAS TILL LYCKLIGA MINNEN

Jag vet att ni inte kan svara men ändå...hur förhåller ni er till att allting har ett slut. Att livet pågår hela tiden. Att varken lyckan eller stunden kan frysas till evighet. Ja, jag vet, jag bär de lyckliga stunderna kvar i mitt hjärta, de gör framtida vägar så mycket lättare osv osv. Men ändå när något varit bra då vill jag liksom inte att det ska ta slut. Aldrig någonsin!