Så det stilla, milda, lilla sommarregnet. Det kan kännas så hopplöst vissa dagar och hoppfullt och ljuvligt andra. Den här morgonen kändes dugget som en miljonvinst och mitt morgonmjuka hjärta snörptes: Oh, vad jag älskar Malmö! Även i grått. Kanske är man för evigt känslomässigt bunden till den stad där man fött sina barn? Där man gått och dragit vagn och ammat på skuggig kyrkogårdsbänk?
/Lovisa
No comments:
Post a Comment